Dataspelsbranschens blogg
Per Strömbäck
Det virtuella dödandets neurobiologi

Idag var jag på ett seminarium på Astrid Lindgrens barnsjukhus, där professor Martin Ingvar föreläste under rubriken "Det virtuella dödandets neurobiologi". Vilken titel! Martin Ingvar är svensk neuroforsknings storstjärna, en verklig auktoritet i ämnet. Han var en av undertecknarna till en debattartikel i DN före jul som jag tidigare kommenterat här på bloggen. Jag fick intrycket att föreläsningen i stor utsträckning syftade till att rentvå Ingvar från den omfattande kritik den artikeln fick. Jag blev imponerad av Martin Ingvars presentationsteknik, men inte direkt av vetenskapen. Grundantagandet är välbekant, våldsamma dataspel leder till verkligt våld. Det resonemanget är ihåligt som en schweizerost. Ingvar säger själv att det inte finns några hårda data som stöder hypotesen "men frågan måste få ställas". Visst, det går bra att ställa frågan, men en vetenskapsman kan inte förutsätta ett visst svar. En hypotes är en hypotes. Ingvar gjorde en lång omväg om impulskontroll och empati och diverse kliniska studier för att förklara att vi inte alltid vet vad vi håller på med, att vi är mottagliga för påverkan och att våra impulser kan vara svåra att kontrollera, inte minst under press. Ur en övning om hur fiktiva pengar ska fördelas, drar han slutsatsen att vi har ett hämndbegär som vårt medvetande bara delvis kan kontrollera. En webbsida med extrema våldsskildringar blir det enda exemplet på problematiska dataspel, själv hade jag aldrig hört talas om den. Jag frågade Martin Ingvar om alla dataspel är problematiska, men han svarade att det bara är de våldsamma. Och där någonstans ligger kärnan i problemet - vad räknas som våldsamt? Måste man skada människor? Eller räcker det med spöken, monster, zombies eller bollar? Hur bra måste grafiken vara? Är Black Ops värre än Kingpin? Eller beror det på hur spelaren upplever våldet? Det ligger nära till hands, men är ett cirkelresonemang "om man tar skada så tar man skada" - knappast värdigt en vetenskapsman. Ulf Dalqvist som är forskare på Statens medieråd berättade för mig att hans doktorsavhandling i stor utsträckning behandlade problemet med att definiera vad som är en våldsskildring. Många olika definitioner har används av den experimentella psykologin, några omfattar t ex vandalism - men att slå sönder döda ting är ju ett klassiskt sätt att få utlopp för ilska utan att göra någon illa! Bättre kan du, Ingvar.

Men man behöver givetvis inte tro på att fiktiva våldsskildringar leder till verkliga aggressioner för att hålla med om att barn inte bör spela våldsamma dataspel. Känns som att jag har sagt det några gånger vid det här laget: spel är inte leksaker. Alla spel är inte lämpliga för barn!

Kommentarer

  Sebastian  16 maj 2011 16:14
Intressant inlägg, Per! Ska ta en närmare titt på Ingvar och hans forskning. Tanke angående huruvida spel är för barn - jag skulle vilja sträcka mig till att säga att spel i huvudsak är för vuxna, med tanke på genomsnittsspelarens ålder. Hur som helst - det tål att upprepas!
  Namn:
  Kommentar:
Skicka kommentar 
Dataspelsbranschen är en samarbetsorganisation för Spelplan-ASGD och ANGI. Swedish Games Industry is a joint organisation of ANGI and Spelplan-ASGD.