Fick en fråga om "spelberoende" i samband med att Starcraft 2 släpps. Suckande får jag försöka förklara att det inte är ett korrekt begrepp, läs mer om det i ett tidigare inlägg av Per Strömbäck genom att klicka här. Det är beklämmande att spel av vissa ses som en drog och inte ett kulturfenomen som underhåller en oerhört stor mängd människor världen över. Över tio miljoner exemplar har sålts av Starcraft och spelet är dessutom ett e-sportsunder. I Sydkorea sänds matcherna på tv och spelas inför livepublik som skriker efter stjärnspelarna som om det vore Liverpool och John, Paul, Ringo och George på 60-talet. På Dreamhack i Sverige har det tävlats om tiotusentalskronor i Starcraft.

Men fortfarande verkar tyvärr inte delar av allmänheten i Sverige uppfatta det som en sport. Det är märkligt hur man kan ha så olika syn på saker. När jag var yngre spenderade jag ohälsosamt mycket tid i ishallen istället för att göra läxorna. Jag följde NHL slaviskt. Åtskilliga timmar gick åt att läsa och skriva om hockeystjärnor. Innan internet var det en utmaning att följa mitt favoritlag Montreal Canadiens. Text-tv räckte inte för att kolla nattens matcher, där fick man ju bara veta vilka som gjort målen, så jag gick till biblioteket för att i amerikanska dagstidningar kolla upp vilka som assisterat målen. Canadiens var så viktiga i mitt liv att jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna när jag på min praktik på ett plåtslageri under en fikarast läste i morgontidningen att Stanley Cup-hjälten och lagkaptenen Kirk Muller blivit tradad till NY Islanders. Men allt det var ju bra! Trots att jag "överdoserade" hockey så var det ju en av samhället allmänt socialt accepterat fritidsaktivitet. Lägger man ner lika mycket tid på Starcraft som jag gjorde på hockey så är man uppenbarligen sjuk. Jag hoppas den magnifika uppföljaren till Starcraft som över 100 000 kommer att köpa när det släpps i Sverige i natt får uppmärksamhet som e-sport och strålande underhållning.